(Tack vare att jag inte sovit på 2 dygn innan, lustgasen, bedövningen & nedsövningen så minns jag inte lika mycket. Men jag ska berätta de jag minns och vad Carro & Robin berättat för mig)
På måndagen den 20 var jag hos min barnmorska som vanligt, men eftersom jag hade gått över tiden så brukar de göra en extra undersökning för att kolla om man är öppen något och så hjälper de till lite så att livmodertappen ska öppna sig lite till. Det visade sig att jag var öppen 3 centimeter men hade då ännu inte haft några värkar.
Den kvällen började värkarna sätta igång de började med inte så onda men senare blev de värre och värre.
Lyckades sova 40 min på hela de dygnet.
Den 21 Blev värkarna ännu värre och jag hade verkligen super ont. Värkarna satt mest i svanken och drog sig ända ner mot låren. Ringde in till förlossningen och de bad mig lägga mig i ett bad och ta 2 värktabletter eftersom de va 9 minuter emellan värkarna.
Den stora dagen, den 22 ca kl. 08.00 fick jag som en hinna med blod i trosorna och ringde sedan in efter ca en timma och då bad de mig att åka in till förlossningen. Så jag väckte Carro & Robin och berätta allt och så satte vi oss i bilen mot Norrköping.
När vi kommer in till förlossningen undersöker de mig och de visar sig att jag är öppen 5 cm. De säger även att vi ska stanna kvar och att jag kommer föda idag. Jag fick lägga mig i ett bad, låg där i säker 2-3 timmar tack vare att de underlätta värkarna mycket.
När jag hade badat klart fick jag gå in i förlossningsrummet och började med lust gasen, sedan blev de yttligare en undersökning. Det visade sig att jag va öppen 6-7 cm denna gång.
(minnes lucka)
Kommer ihåg att de skulle sätta igång dropp men just då märker de att varje gång jag får en värk minskar Damiens hjärtljud. De försöker koppla på en antänn på Damiens huvud innut i mig men det gick inte alls bra eftersom mina värkar gjorde så ont och jag hade gripits av panik eftersom ingen i tummet visste vad felet va, jag trodde jag skulle mista mitt barn i magen. Ever mycket om och men så får de dit den men hjärtljuden minskar fortfarande varje gång jag får en värk och då får jag en spruta i låret som gör att värkarna försvinner och att jag får hjörklappningar och skakar som bara den.
(minnes lucka)
De hade tydligen tryckt på nöd knappen 3 gånger men jag minns bara en gång, då jag vakna upp och de va säkert 10 sköterskor och 2 doktorer. Jag fick ännu mer panik och även sköterskorna och doktorerna hade panik för de visste inte vad felet va och de visste inte vad de skulle göra.
Till slut märker som att navelsträngen ligger vid huvudet och att de därför hjärtljuden minskar när jag får en värk. Kommer inte ihåg mycket där men det är fortfarande panik i rummet.
Till slut hade de tydligen skrikit till Robin och Carro "Va berädda på att springa" för de hade då kommit fram till att de blev tvugna till att göra akut kejsarsnitt.
De kör ner mig i sängen till operations salen och på vägen dit frågar ja sköterskan minst 5 gånger "hur stor är chansen att bedövningen släpper och att ja kommer känna" Och hon sa att de inte finns en möjlighet ens.
Jag blir bedövad och man är vaken under hela operationen fast man har en skynke för så att man inte ser när de snittar upp en osv. De fick upp han, robin klippte navelsträngen, och han förs direkt in i ett rum för undersökning där Robin och Carro förljer med in. Sen kommer de in till mig igen.
När de ska börja lägga allt i magen på plats igen efter de tagit bort livmoderkakan börjar min bedövning släppa men ingen trodde på mig först till slut fick ja så ont att ja slängde med över kroppen och skrek rätt ut och då sövde de ner mig. Minns absolut inget mer sen.
2 timmar senare vaknar jag upp, undrar så klart vart Damien och Robin är och de va på förlossnings av delningen då och att ja med skulle få åka dit efter en timma. Så efter yttligare en timma så fick jag träffa min underbara prins och ha honom på bröstet :). Hellt underbart även om jag fortfarande va jätte groggy och knappt själv visste vad jag hette haha..
Men detta va min "roliga" förlossning. Oc nu har jag försökt förklara så mycket jag kan. :)
På måndagen den 20 var jag hos min barnmorska som vanligt, men eftersom jag hade gått över tiden så brukar de göra en extra undersökning för att kolla om man är öppen något och så hjälper de till lite så att livmodertappen ska öppna sig lite till. Det visade sig att jag var öppen 3 centimeter men hade då ännu inte haft några värkar.
Den kvällen började värkarna sätta igång de började med inte så onda men senare blev de värre och värre.
Lyckades sova 40 min på hela de dygnet.
Den 21 Blev värkarna ännu värre och jag hade verkligen super ont. Värkarna satt mest i svanken och drog sig ända ner mot låren. Ringde in till förlossningen och de bad mig lägga mig i ett bad och ta 2 värktabletter eftersom de va 9 minuter emellan värkarna.
Den stora dagen, den 22 ca kl. 08.00 fick jag som en hinna med blod i trosorna och ringde sedan in efter ca en timma och då bad de mig att åka in till förlossningen. Så jag väckte Carro & Robin och berätta allt och så satte vi oss i bilen mot Norrköping.
När vi kommer in till förlossningen undersöker de mig och de visar sig att jag är öppen 5 cm. De säger även att vi ska stanna kvar och att jag kommer föda idag. Jag fick lägga mig i ett bad, låg där i säker 2-3 timmar tack vare att de underlätta värkarna mycket.
När jag hade badat klart fick jag gå in i förlossningsrummet och började med lust gasen, sedan blev de yttligare en undersökning. Det visade sig att jag va öppen 6-7 cm denna gång.
(minnes lucka)
Kommer ihåg att de skulle sätta igång dropp men just då märker de att varje gång jag får en värk minskar Damiens hjärtljud. De försöker koppla på en antänn på Damiens huvud innut i mig men det gick inte alls bra eftersom mina värkar gjorde så ont och jag hade gripits av panik eftersom ingen i tummet visste vad felet va, jag trodde jag skulle mista mitt barn i magen. Ever mycket om och men så får de dit den men hjärtljuden minskar fortfarande varje gång jag får en värk och då får jag en spruta i låret som gör att värkarna försvinner och att jag får hjörklappningar och skakar som bara den.
(minnes lucka)
De hade tydligen tryckt på nöd knappen 3 gånger men jag minns bara en gång, då jag vakna upp och de va säkert 10 sköterskor och 2 doktorer. Jag fick ännu mer panik och även sköterskorna och doktorerna hade panik för de visste inte vad felet va och de visste inte vad de skulle göra.
Till slut märker som att navelsträngen ligger vid huvudet och att de därför hjärtljuden minskar när jag får en värk. Kommer inte ihåg mycket där men det är fortfarande panik i rummet.
Till slut hade de tydligen skrikit till Robin och Carro "Va berädda på att springa" för de hade då kommit fram till att de blev tvugna till att göra akut kejsarsnitt.
De kör ner mig i sängen till operations salen och på vägen dit frågar ja sköterskan minst 5 gånger "hur stor är chansen att bedövningen släpper och att ja kommer känna" Och hon sa att de inte finns en möjlighet ens.
Jag blir bedövad och man är vaken under hela operationen fast man har en skynke för så att man inte ser när de snittar upp en osv. De fick upp han, robin klippte navelsträngen, och han förs direkt in i ett rum för undersökning där Robin och Carro förljer med in. Sen kommer de in till mig igen.
När de ska börja lägga allt i magen på plats igen efter de tagit bort livmoderkakan börjar min bedövning släppa men ingen trodde på mig först till slut fick ja så ont att ja slängde med över kroppen och skrek rätt ut och då sövde de ner mig. Minns absolut inget mer sen.
2 timmar senare vaknar jag upp, undrar så klart vart Damien och Robin är och de va på förlossnings av delningen då och att ja med skulle få åka dit efter en timma. Så efter yttligare en timma så fick jag träffa min underbara prins och ha honom på bröstet :). Hellt underbart även om jag fortfarande va jätte groggy och knappt själv visste vad jag hette haha..
Men detta va min "roliga" förlossning. Oc nu har jag försökt förklara så mycket jag kan. :)
